rad hos en gammal poet eller historikus, i ändlösa fornspaningar öfver de obetydligaste delar af de äldre folkslagens bruk och hvardagslefnad, — då är det sant, att det antiqvariska studium visar sig under en annan synpunkt, och att ett annat omdöme derom tyckes likasom påtränga sig betraktaren. Man finner sig flyttad ifrån det sublima skådespelet af hela öfversigten till den ofta löjliga ringheten af dess tusende smådelar, man frågar sig huru någon kunnat skänka åt vissa deribland en större eller mindre del af sin lefnadsmöda, huru någon kunnat finna derigenom sin arbetstid betald, eller sin ärelystnad tillfredsställd, och man är frestad att för ett ögonblick anse såsom ringa och fåfängligt ett studium, utom hvilket menniskotanken likväl skulle finna sig nästan inskränkt till den närvarande punkten af tid och rum, och alla framfarna tidehvarf bjuda åt hennes öga föga annat, än en omätlig rymd-sträcka af natt och tomhet.
Utan tvifvel härleder sig från denna olikhet af synpunkter den benägenhet till förringande omdömen öfver dessa lärda mödor, vare sig i språklära eller andra fornämnen, som på olika tider låtit röja sig hos verldsmän, allmänheter, och tilläggom, äfven hos en del af de så kallade vackra snillen. Antiquarios sprevit, säger Suetonius om
