fanera genom att blott nämna det? Hon är “den som sprider sällhet“, och folk, som ej kände henne, kallade henne ändock så, emedan hon syntes dem i så hög grad göra skäl för detta namn.[1] Hur såg hon ut? Ja, hvem vet det? Blott på ett enda ställe (Canzone. I 4) säges något därom, i det att hennes hy förliknas vid en pärlas mjälla glans. Men hon är en gång för alla “la gentilissima“, och, om aldrig en kvinna skildrats med mindre hänsyn till kroppsliga behag, så har heller aldrig någon tecknats med ett större framhållande af en ädel själs skönhet och man skulle kunna säga himmelska inflytande på alla, med hvilka hon kom i beröring. Så säger Dante om sig själf, att “när hon blef synlig för mig någonstans och jag endast hade förhoppning att få mottaga hennes förunderliga hälsning, fanns icke längre för mig någon ovän till; ja, jag upptändes af en sådan kärlek till människorna, att jag måste förlåta en hvar som hade förolämpat mig; och, hade då någon bedt mig om något, så hade mitt svar endast blifvit Kärlek! med en uppsyn full af mildhet“, Och en gång sjunger han (sonetto XV):
Så älsklig, ren och ädel är min donna,
att, när hon hedrar någon med sin hälsning,
hans läpp vill skälfva och hans tunga tystnar
och ögonen ej våga se på henne.
Hon går sin stilla gång och hör sig prisas
- ↑ Det är som om vi i svenskan skulle säga: huld var hon, och Hulda hette hon. Så har saken ock fattats af prof. F. Wulff, från hvilkens öfversättning af La Vita Nuova jag tillåtit mig att låna de verser, som här citeras ur nämnda arbete.
