nämnes aldrig staden Florens, den kallas “den stader, där Herren den högste låtit min donna hafva sin varelse“ (kap. 6), eller “den stad, hvarest min allra huldaste föddes, lefde och dog“ (kap. 40); Arno är blott “en skön, forsande flod med det klaraste vatten“ (kap. 9) eller “en älf med klara böljor“; kyrkan är “det rum, där Himladrottningens lof förkunnades“ (kap. 5); Beatrices bror betecknas så, att “han var så nära befryndad med min saliga donna genom blodsband, att ingen stod henne närmare“ (kap. 32), o. s. v. Man vet till slut knappt, om man ännu är på jorden eller om icke allt hvad som föregår är öfversinnligt och tillhör högre rymder; ja, on diktare och drömmare har kunnat fatta sakon så, att Vita Nuovas stil “höljer sig i hemlighetsfull förklädnad, talar med dubbelmeningens högtidliga ironi“. Men, när V. N. skrefs, var ironiens tid ännu icke kommen för Dante, utan man får i det påpekade förhållandet endast se en oändlig försynthet och måhända äfven en yttring af detta förakt för den stora hopen, som Dante delade med Horatius, hvars odi profanum vulgus et arceo han i alla sina lifsdagar tyckes hafva haft till valspråk. Vare härmed huru som helst, men visst är, att aldrig har kärleken skildrats mera kyskt och rent, mera skärt och snart sagdt eteriskt än här, och därför kan det äfven med sanning sägas, att La Vita Nuova är en bland de härligaste böcker, som någon litteratur har att uppvisa.
Härvid framställer sig nu den frågan: är allt detta dikt eller verklighet? Och har det funnits en Beatrice i kött och blod, eller är hon blott en skapelse af Dantes fria fantasi? Boccaccio har lämnat svaret, och han
