vid den gamla tron på Beatrices existens i jordelifvet, och i själfva verket löser denna tro flera svårigheter än den framkallar.
⁎
Man kunde nu tänka, att med Beatrices död äfven
La Vita Nuova hade nått sin afslutning. Men så blef
icke fallet, utan det kom ett efterspel, i det att Dante
råkade förse sig på en dam, som, så ofta hon såg honom
i hans stora sorg och bedröfvelse, visade de omisskännligaste
tecken till lifligt deltagande och därför vardt
för honom la donna gentile eller la pietosa. Tacksamhet
dref honom att skrifva sånger äfven till henne,
och en vacker dag upptäckte han, att denna tacksamheten
höll på att öfvergå till en varmare känsla, så
att i hans kärlekslif den lefvande var nära att
undantränga den döda. Så sjunger han då (son. XXII):
En kärlig tanke kommer ofta till mig
och tager dig till ämne för sitt samtal.
Han har så ljufva kärleksord på läppen,
att hjärtat villigt skänker honom bifall.
Men anden tager hjärtat i förmaning:
“Hvem är den där? hvad tröst har han att gifva?
och är hans makt så stor, att ingen annan
får stanna jämte honom i vårt minne?“
Då svarar hjärtat: “Ack, du sorgsna ande,
det är en nytänd liten kärlekslåga,
som värmer mig med nya äskogstankar.
Den föddes och fick makt med mig den dagen,
då denna sköna medlidsamma donna
blef rörd till miskund öfver vårt betryck.“
Det var, som det tyckes, en ganska svår och bitter
