Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

22

strid Dante den gången fick utkämpa, ehuru, som rätt och billigt var, Beatrice till slut vardt hans hjärtas envåldshärskarinna. Och i det några år efteråt tillagda slutkapitlet säger skalden, att, “om Han, som är alltings lif, finner för godt att beskära mig några flera lefnadsår, så hoppas jag att få sjunga om henne så, som ingen någonsin sjungit om en kvinna“. I dessa ord ligger otvifvelaktigt en bestämd anspelning på, att han redan umgicks med planen till sitt lifs storverk, denna Commedia, vid hvilken “jord och himmel ha lagt handen” och i hvilken han förverkligat föresatsen att förhärliga sin Beatrice på ett sätt, som ännu är fullkomligt enastående i världslitteraturen. Så står La Vita Nuova på sätt och vis som en inledning till den gudomliga komedien.


⁎              ⁎


I första kapitlet af ett sitt senare arbete, Il Convivio, säger Dante i förbigående om sin Vita Nuova att den såsom ett ungdomsverk rimligtvis borde vara “fervida e passionata“, och vi hafva sett att så ock verkligen förhåller sig. Men glödande och passionerad var icke blott hans sång och hans förstlingsbok, utan hela hans karaktär, och det kom ett skede, sedan sorgen hade tagit ut sin rätt, då äfven ungdomsblodet tog ut sin. Dante har då svärmat om rätt grundligt och icke alls med det idealiska svärmeri, åt hvilket han förr hade hängifvit sig. Härom vittna bland annat de så kallade Pietra-sångerna, som troligen falla inom denna tid och andas den mest lågande lidelse för en kvinna, som ingalunda var Bea-