24
När det ifrågavarande lättsinnesskedet inträdde och huru länge det varade, därom vetes intet närmare; endast så mycket är fullt sannolikt, att det varit under femårstiden 1290—1295, d. v. s. mellan Beatrices död och Dantes giftermål. Ty Dante vardt verkligen gift, — liksom ju äfven Beatrice hade varit, — och det behöfver ej väcka någon förundran eller anstöt hos eftervärlden, lika litet som det förmodligen gjorde hos hans samtida: den ideala kärleken till Beatrice var en sak för sig, som ej hade med jordiska förhållanden att skaffa och allraminst borde hindra honom från att uppfylla fränders och vänners enträgna önskningar. Hans maka hette Gemma Donati, en dotter till Manetto och Maria Donati, gaf honom fyra barn och öfverlefde honom länge, säkerligen ända till 1332. Man har, ehuru utan bindande bevisning, sökt att identifiera henne med “la donna pietosa“ i La Vita Nuova och å andra sidan velat framställa henne såsom, om icke precis en Xantippas vederlike, dock något ditåt. Anledning härtill har man måhända fått af Boccaccio, som, på tal om Dantes äktenskap, utbreder sig i en lång och för nutida läsare särdeles intressant skildring af alla de olägenheter, som i det husliga lifvet kunna drabba en lärd och vitter man; men, tillägger han “jag påstår icke att detta har händt Dante, ty det vet jag ej …. Och ingen må tänka, att jag med ofvanstående ord vill draga den slutsatsen, att männen icke böra ta sig hustrur; tvärtom prisar jag det mycket, men ej för hvem som helst. Må de som idka filosofi öfverlåta åt rika dumhufvuden, åt förnäma herrar och åt arbetare att gifta sig,
