men må de förnöja sig med filosofien, som är en mycket bättre maka än någon annan.“
Det är sant, att under de nitton åren af Dantes landsflykt han och Gemma aldrig mera råkades; men huru skulle också detta hafva varit möjligt? Dante lefde under större delen af denna tid ett kringflackande lif, ofta i en så pass nödställd belägenhet att han knappt kunde taga sig själf fram, långt mindre skaffa sin familj uppehälle, och att återvända till Florens var för honom en säker död. Gemma å sin sida måste sörja för de minderåriga späda barnen; hur det var henne möjligt kan nästan synas ofattligt, men hon gjorde det. Och, om Dante ingenstädes i sina skrifter har ett enda ord, som direkt berör Gemma och hans förhållande till henne, synes det dock vara blott en gärd af den enklaste rättvisa att låta henne inbegripas i de ord, med hvilka hans stamfader Cacciaguida (Par. XVII 55—57) förkunnar honom landsflyktens hotande elände:
Allt hvad dig kärast varit skall du nödgas
att öfvergifva, och det är den pilen,
som först från biltoghetens båge skjutes.
⁎
Dantes äktenskap ingicks efter all sannolikhot 1295,
knappast tidigare, men rimligtvis icke heller senare.
Han var då trettio år, och hans egentliga ungdomstid
var således förbi. Vi hafva sett, att han under
densamma haft rätt mycket med gud Amor att beställa,
och, med tanken härpå och på skildringarne i
La Vita Nuova, kan man väl fråga sig “om det verkligen är
troligt, att han skulle hafva tillbragt de nio åren från
