statsförfattningen i så demokratisk riktning, som då nyss hade skett. Men, liksom det icke hade varit nog med allt detta, som man redan själf ägde, importerades just på våren 1300 ännu en ny partibildning, den mellan de Hvita och de Svarta.
Dessa partier hade först uppstått i Pistoja, där en Cancellieri hade varit två gånger gift, med talrik efterkomma i båda giftena. Den ena hustrun hade hetat Bianca, och de som kommo från henne kallade sig därför de Hvita, medan de andra, för att äfven å sin sida markera skillnaden, kallade sig de Svarta. Nu hände det en dag, att en af de hvita Cancellieri agade en af sina brorsöner, emedan denne hade på ett otillständigt vis kastat en snöboll på en annan pojke. För att hämnas passade brorsonen efter några dagar på tillfälle att ge farbrodern en örfil och skickades därför af sin far till denne för att få sådant straff, som han ansåge lämpligt. Onkeln slog likväl bort saken med skämt och affärdade gossen med en kyss. Men hans son Focaccia (H. XXXII 63), en vildsint yngling, fick tag i sin kusin, när han kom ut ur huset, släpade honom till stallet och högg där af honom ena handen, och, ej nöjd därmed, sökte han upp gossens fader, sin egen farbror, och mördade honom. Detta gräsliga brott ledde naturligtvis till repressalier, och inom kort var hela staden i uppror, den ena hälften af innevånarne höll med de Hvita, den andra med de Svarta. För att göra slut på oroligheterna, som artade sig till ett inbördes krig, sökte florentinarne medla, och, i hopp att därmed vinna sitt mål, läto de häkta båda partiernas ledare och föra dem fångna till Florens.
