behöfts för att dessa domar skulle kunna gå i verkställighet.
Beskyllningen för oredlig ämbetsförvaltning hade naturligtvis framkallats af partihat och var dessutom i och för sig orimlig, ty Dante, om någon, var förvisso en bottenärlig man, och han har låtit sig angeläget vara att i 21:a och 22:a sångerna af H. särskildt brännmärka svikliga ämbetsmän; men vi veta ytterligare af Villani (se sid. 3 här ofvan), som dock hörde till de Svarta och således var hans politiska motståndare, att Dante utan något annat förvållande (senza altra colpa) än att hafva tillhört de Hvita fördrefs från Florens. Detta vittnesbörd bör anses afgörande.
⁎
Under de nitton sista åren af sitt lif var alltså
Dante landsflyktig från sin fädernestad, och det är
klart att en man, som förverkat lif och gods, icke kunde
på något vis bidraga till familjens uppehälle. Men
Monna Gemma var född Donati, och, om än hon ej
var syster till den mäktige Corso, får det väl ändock
antagas, att släktingarna icke lämnade sin fränka
ohulpen, utan vårdade sig om henne. Detta bekräftas äfven
af Boccaccio, som säger, att Dante föga bekymrade sig
om hustru och barn, “därför att han visste henne vara
genom blodsband besläktad med en och annan bland
de förnämsta af motpartiet“, och, “något litet af hans
ägodelar hade af hustrun blifvit såsom varande hennes
hemgift försvaradt mot det borgerliga raseriet, och,
sedan hon ej utan besvär kommit i besittning däraf,
