42
het och välvilja; detta är fallet t. ex. med ätten della Scala (Scaliger) i Verona, som gaf honom “hans första tillflyktsort, hans första hemvist“, ätten Malaspini, m. fl. På andra ställen förekomma så trogna och i detalj gående beskrifningar på lokaliteter, att man måste antaga att han själf sett dem. Men att bestämma ett visst datum för dessa besök på skilda orter och hos olika personer är i de flesta fall omöjligt; man får nöja sig med de få uppgifter, som kunnat hämtas ur ännu befintliga handlingar, och för öfrigt inskränka sig till gissningar. En fråga af större betydelse än andra dylika är den om hans vistelse vid Pariser-universitetet, som både af Villani (se här ofvan) och Boccaccio uttryckligen förlägges till landsflyktstiden; rimligtvis kan den af skäl, som strax skola angifvas, knappast hafva inträffat efter 1310. Men, när Boccaccio i ett latinskt poem till Petrarca talar om, att han skulle hafva besökt icke blott Paris, utan äfven England, och en kommentator af Commedian från början af 1400-talet till och med påstår, att han skulle för teologiska studier hafva vistats i Oxford, då vill det en öfverhöfvan stark tro till för att taga dessa uppgifter för goda, ehuru visserligen H. XV 4—6 skulle kunna innebära, att han åtminstone sett den flandriska kusten, därifrån öfverfarten till England förmodligen då liksom nu var ganska lätt.
En tid af de gladaste förhoppningar inbröt för Dante med Henrik VII:s af Luxemburg tåg till Italien för att än en gång häfda kejsardömets öfverhöghet i detta land. Bonifacius VIII var längesedan död och påfveväldet hade börjat sin 70-åriga förnedringsperiod
