utan snarare lefva för att äta. — Ingen kunde vara mera vaken än han i studier och i hvarje annan sak, som intresserade honom … Han talade sällan utan att vara tillspord, men då eftertryckligt och med ett uttryck i rösten, som passade till det ämne, hvarom han talade; när så behöfdes, var han mycket vältalig, med raskt och godt utförande.
“I sin ungdom fann han stort nöje i musik och sång och var god vän och hade sitt umgänge med de bästa sångare och musici på den tiden; och, lockad af detta nöje, skref han många stycken, som han sedan hade de nämnda vännerna att ikläda en täck och mästerlig musik … I sina studier var han mycket trägen, så väl med hänsyn till den tid han ägnade åt dem som därtill, att ingen nyhet, som omtalades, kunde taga honom från dem … Denne skalden hade också en utmärkt fattningsgåfva, ett pålitligt minne och ett klart och skarpt förstånd … Han satte stort pris på hedersbetygelse och ståt, och till äfventyrs mer än som hade varit önskligt för hans frejdade förmåga. Men hvad! hvilket lif är väl så anspråkslöst, att det icke är känsligt för äran?“
Men Boccaccio har icke idel berömmande ord för sin höge skald; han omtalar äfven hans fel, och särskildt hans starka partilidelse, som tyckes ännu på äldre dagar hafva i ovanligt hög grad behärskat honom. Och han nästan skäms för att “med något fel fläcka en så stor mans rykte“, men, tillägger han, “om jag tiger med de mindre berömliga sidorna hos honom, skall jag därigenom borttaga tilltron till de berömliga, som jag framhållit. Därför ursäktar jag mig för honom
