54
vackra utopi, på hvilken episoden med kejsar Henrik sannolikt ej varit utan inflytande, har bevisligen tillhört Dantes sista år. Det behöfver knappt sägas, att den icke behagade den katolska kyrkans höge herrar.
De vulgari Eloquentia afsåg att öfvertyga Italiens bildade klasser om deras modersmåls förträfflighet och utgör början till en vetenskaplig afhandling om detta ämne, d. v. s. vetenskaplig efter den tidens sätt, som ju i mångt och mycket skilde sig från nutidens. Man får naturligtvis icke ställa samma fordringar på den som på en modern afhandling, och den är ju behäftad med åtskilliga misstag; men den framställer kanzonens metrik med en noggrannhet, som knappast ens nu för tiden blifvit öfverträffad, och den ger i alla händelser ett lysande vittnesbörd om Dantes mångfrestande snille, som icke ryggade tillbaka för nya problemer, vore de än så svåra.
Stor osäkerhet råder i fråga om Dantes Epistolæ (Bref), hvilka af somliga förkastas såsom allesammans oäkta, medan åter i de moderna upplagorna af hans verk man vanligen upptager tio; af dessa uppräknar redan Villani tre, hvilkas innehåll han i korthet angifver, men det är ju möjligt, att han känt till äfven andra, ehuru han icke ansett dem tillräckligt viktiga att behöfva särskildt omnämnas. — Till Dantes korrespondens kan man på visst sätt äfven räkna två på latin författade ekloger, som ha sin egen lilla historia. En ung man, som af sin stora kärlek till den gamle romarskalden hade efter honom kallat sig Ioannes de Vergilio och som för öfrigt var latinlärare i Bologna, skref år 1318 ett latinskt kväde till Dante, däri han