uppmanar denne att likaledes skrifva på samma språk. Dante svarar med en eklog, och den vänlige Bolognesaren med en annan, inbjudande Dante att komma till Bologna; Dante ger i en ny eklog ett afböjande svar. Man får här den gamla herdeuppsättningen med Tityrus, Mopsus, Melibœus, m. fl. och det hela verkar kallt och konstladt; endast på ett ställe får man en varm fläkt af den gamles aldrig slocknande längtan till fädernestaden.
Commedia, som Dante satte till titel på sitt yppersta skaldeverk, hade för honom och hans samtida en helt annan betydelse än för senare generationer. Detta klargör han i ett bref till Can Grande della Scala i Verona, liksom han där äfven lämnar upplysning om, huru dikten kan och bör rätteligen tolkas. Som väl för de flesta torde vara bekant, framställer denna en till året 1300 förlagd vision, under hvilken det förunnas honom att genomvandra helvetet, skärselden och paradiset, och i det nämnda brefvet, som är mycket långt och omständligt, yttrar han bland annat om denna sin skapelse följande: “Bokens titel är: Här begynner Dantes Komedi, han som var florentinare till sin börd, men icke till sitt lefverne … Komedien är ett slags poetisk berättelse, som skiljer sig från alla andra. Den skiljer sig nämligen från Tragedien sakligt däruti, att tragedien i början är beundransvärd och lugn, men i slutet eller utgången frän och förskräcklig …, såsom det synes i Senecas tragedier. Komedien åter begynner med det svåra i någon sak, men dess ämne slutas lyckligt, såsom det synes af Terentii komedier … Likaledes skilja de sig i språket, i det att det i tra-
