64
att hafva märkt Dantes panna med sju P., betecknande de sju olika synder (peccata), som där sonas, ger honom och Vergilius tillstånd att inträda i Purgatoriet.
Dessa fortsätta nu sin vandring uppför berget och komma efterhand till de olika afsatserna, där bot göres för högmod, afund, vrede, lättja, girighet, frosseri och kättja. Under färden sluter sig till dem den romerske skalden Statius, som utkommit ur femte kretsen, ehuru hans synd icke varit girighet, utan dess motsats slöseriet, hvilka således behandlas tillsammans här liksom i H. 7. Hvilken roll han egentligen har att uppfylla är ej rätt klart; man vet blott, att han har fullgjort sin bot och således är färdig för himlen, och utmärkt vacker är den förklaring han ger på, huru därmed har dröjt så länge.
Åtskilliga samtal förefalla, och särskildt i 16:e—18:e sångerna framställes ett system om moralens och kunskapens ursprung, som är af stor vikt för ett rätt förstående af Dantes åsikter i detta ämne. I allmänhet kan man säga, att tillvaron i Purgatoriet visar större frändskap med jordelifvet än hvad deras gör, som hafva uppnått de eviga boningarna, och mänskliga känslor och mänskliga intressen behålla här ännu mycket af sin gamla makt. Det låter sig ej göra att här ingå på en närmare utredning af detta och mycket annat intressant, ty det blefve i själfva verket ungefär liktydigt med att dröja särskildt vid hvarenda sång i denna afdelning. Blott en omständighet må här påpekas, som är alltför egendomlig för att med tystnad förbigås. För hvarje gång vandrarna lämna en krets, får Dante till och med sjätte kretsen ett P utplånadt
