Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/17

Den här sidan har korrekturlästs
15
LILJA
16. Såsom pröfvande sade han: »Eva,
svara genast, hvi Gud förmenat
Eder den frukt, som är ypperst i Eden,
under det val eljes fritt Er förunnas?»
Så vardt följden det svar af Eva,
som den Ränkfulle just hade tänkt sig:
»Att vi från lifvets stig ej lättligt
lockas på stigar, dem döden stigat.»

17. Lätt han finner af svaret sannad
sinnets lätthet i Evas inre.
Slug han sträfvar att svekråd öfva,
svekfullt ordval han listigt gjorde.
Ej skall du, icke Adam dö skall,
om, I hvithyllta,[1] frukten I biten,
hellre då i heder och välde,
höghet och rikedom bli Guds likar.

18. Osvårt ledd, honom Eva trodde,
äter af frukten, sin plikt förgäter.
Därtill med sig hon drager Adam;
det han äter, som fridlyst han vet dock,
oroligt rädd för att Eva skall vredgas,
om hann vill neka och ej bevekes.
Djäfvulens svek och villoväfnad
våra första föräldrar dårar.

19. Då med rätta Guds domslut fattas:
Drottnen höge att straffa brottet
dref dem nakna från dälder ljufva,
död och natt dem till mötes satte. —
Olycksdöden i världen vida
välte fram, då af mänskostammen
endast få utan svåra synder
sändes fram utur Adams länder.

20. Gudlös från roten i grenarna flyter,
gripande kring sig, synd, som betvingar. —
Led det med världen i långa tider;
lifvet saknas, det onda trifves.
Aldrig löses dess fruktan och fasa,
fast står blott ett, när mot döden hastar:

  1. I motsats till djäfvulen, som naturligtvis var svarthyad.