Sida:Liljedahl Swedenborg 1908.djvu/10

Den här sidan har korrekturlästs

8

och moder undrat på och sagt, att änglar måste tala genom mig. Ifrån det sjätte till det tolfte året har mitt nöje varit att diskutera med präster om tron, att dess lif är kärleken, och att kärleken, som gifver lif, vore kärleken till nästan.“

Tidigt har sålunda Swedenborg riktat sina tankar åt det håll, där han skulle komma att röja sin gåtfulla egendomlighet som andeskådare och samtidigt uttala sig för en människokärlekens sunda och praktiska kristendom. Däremot finnas inga bevis för att han i unga år haft några syner, ännu mindre visat tecken på sinnesrubbning eller svag hälsa. Tvärtom var han tydligen en ovanligt sund och stark natur under hela sin lefnad med blott få afbrott af kortare sjuklighet. Utan en stark hälsa hade han ej kunnat prästera den oerhörda arbetsförmåga, som skapat hans jättelika litterära alstring, knappast kunnat utstå sina tolf utrikes resor på en tid, då inga bekväma fortskaffningsmedel funnos, och ej nått den sällsynt höga åldern af 84 år i ett århundrade, då medellifslängden i Sverige blott var 35 år, medan den nu är 52.

Elfva år gammal inskrefs Emanuel bland recentiores i Västmanland-Dala nation i Uppsala, där fadern var nationens inspektor. År 1702 blef denno utnämnd till biskop i Skara och flyttade året därpå från Uppsala till sin nya verksamhetsplats, hvarvid sonen omhändertogs af bibliotekarien, sedermera ärkebiskopen Eric Benzelius, gift med Swedenborgs syster Anna. I honom fick Emanuel en lika god vän som lärd rådgifvare för sina studier, hvilken han alltid behöll i tacksamt minne. När Swedenborg 1709 lämnade Uppsala efter där af-