10
säger sig “gå i alla boklådor samt på auktioner“ för att få fatt i de litterära skatter, med hvilka han vill rikta sitt och sitt lands vetande. Han lär sig att göra mässingsinstrument för att äfven tekniskt kunna behärska sina studier, och han hoppas få så stor vinst däraf, att “vore jag i Sverige skulle jag ej anlita någon att göra meridianer till glober och annat mera tillhörigt“. Hans vidtfamnande intresse räcker äfven till för skönlitterära studier, han känner Milton och Shakespear, räknar upp i ett bref från London ända till fjorton författare, som öfvertyga honom om, att “här äro ock ståtliga engelska poeter“. Han är glad och tacksam för allt godt och nyttigt, som han får lära, men född med ett skapande snille börjar lärjungen snart bli mästare med egna idéer, och då tycks han ej vinna samma förståelse som förr. Han blir till och med mycket missbelåten ibland, när de lärde icke vilja eller icke kunna följa de nya vägar, som hans forskaröga skönjer. Han kan då klaga öfver “det civilt högfärdiga folket“ i England, emedan det betraktar hans idé om longitudmitning “som en ting, som är helt omöjligt“. Han lämnar därför landet 1712 och reser till Holland, där han passar på att lära sig glasslipning i Leyden och besöka Utrecht under fredskonferensen 1713, där han kommer i gunst hos ambassadören Palmquist — “en stor matematicus och en stor algebraist“ — och dagligen sitta de tillsammans och “diskutera i algebran“. Resan fortsättes till Paris, där Swedenborg möjligen af andlig öfveransträngning — han klagar i ett bref från England däröfver — blir sjuk, hvilket nödgar honom att under sex veckor afbryta studierna. Men sedan tar
