då gällde det “att vara på vår akt, att icke anbringa något allmänt och af mindre värde“. Ty “till hvart och ett som anfördes spände Hans Majestät så högt sin eftertanka och spekulation, att han kort därpå utan tillhjälp af applikation (tillämpning) af en regelkonst utforskade sammanhanget och sade strax, att det anbragta exämplet så eller så borde resolveras, hvilket ock med egentliga uträkningen så instämde, att därvid intet kunde något påminnas. Och kan jag försäkra, att det var för mig obegripligt huru genom blott eftertänkning och utan applikation af det i bruk vedertagna algebraiska räkningssätt, sådant stod att utgrundas.“
Af icke ringa historiskt värde äro dessa och andra uttalanden om Karl XII:s begåfning och karaktär, som påträffas i Swedenborgs bref. Då denne mot konungens räknesätt invände, att det var “besvärligt och nästan ogörligt“, blef själfhärskaren ingalunda ond, utan ju större svårigheter, som påpekades för honom, desto “större lyfte hågen att göra försök och visa görligheten af en sak, som vi (Swedenborg och Polhem) höllo före vara af större eftertanka än att i hast kunna bringas i ordning och till slut“. När Karl XII icke vann bifall af de två fackmännen, tog han sitt räkneförslag i egen hand och beslöt att utarbeta det — envis som alltid, men med en verklig begåfning bakom den viljefasta föresatsen att lyckas. Redan dagen därpå tillsände han Swedenborg sin uträkning, och denne erkänner, att den fyllde honom med beundran och att Karl XI var “en herre af större djupsinnighet och penetration (skarpsinne) än någon sig det kunnat eller kan föreställa“, och att han i allt öfrigt “måst ägt större förstånd än han lät ut-
