Sida:Liljedahl Swedenborg 1908.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs

16

värtes förspörja“. Swedenborg erinrar sig i sammanhang med denna karaktäristiska räknehistoria konungens “förnuftiga utlåtelse, att han ansåg den allenast för en half människa, som ingen insikt hade uti matematiska sciencer (vetenskaper)“. Det är också Swedenborgs tro om Narvas hjälte, att “om han i fred och ro fått styra sitt rike, han förmodligen bragt studier och sciencerna i högre grad och större flor än de i Sveriges rike tillförne varit eller hädanefter förmodas att komma“. Emellertid vidhöll Swedenborg sin räknemetod — den publicerades 1719 — gent emot konungen, men det bröt icke deras goda förhållande. Under slussarbetet vid Trollhättan fick Swedenborg “den nåden att tala mycket med honom“ och lämnade kungen några af sina vetenskapliga skrifter, som denne “en god stund satt och läste i“. I Strömstad träffas de åter 1718 och Swedenborg finner “Hans Majestät mot mig helt nådig och mer än jag förmoda kunde“. De följas t. ex. åt på en promenad för att studera en sol- eller månförmörkelse och samtala länge öfver fenomenet.

Förhållandet mellan Swedenborg och Karl XII erbjuder mycket af intresse. Om inga svenska män ha åsikterna varit så olika som om dessa två. De ha genom det gåtfulla i sin personlighet oafbrutet sysselsatt historieforskningen. Ej underligt att de fängslade hvarandra, när de möttes, hur skilda än deras lifsmål voro. Rikt begåfvade, ledda af en utpräglad rättskänsla, själfständiga och orädda, ensamma och egendomliga, synas “lejonet från Norden“ och “profeten från Norden“ aningsfullt ha känt, att de i sitt väsen hade ett djupt grunddrag gemensamt. Det var deras ursvenska sinne