24
nationellt bestämd. Hans resor genom främmande land och studiet af en främmande litteratur förleda honom aldrig till osjälfständig eftersägning. Han studerar Locke, Newton, Wolff, Leibnitz m. fl., men han behåller, hur djupa intryck han än mottager utifrån, den svenska idealismens egenart, dess lyriskt känsliga samband med de mystikens djup, dit ingen vetenskap når utan där allt är aning och ingifvelse.
Hvilken vetenskaplig betydelse kan eftervärlden tilldela Emanuel Swedenborg? Svaret på denna fråga hämta vi säkrast af de uttalanden, som i våra dagar gjorts af framstående fackmän på olika områden. Det är redan nämndt, att impulsen till ett förnyadt studium af Swedenborg som vetenskapsman kom från utlandet genom I. Tafels, J. Wilkiesons och R. Tafels ingripande. Därigenom kunde bland annat den sistnämnde 1882 visa, att den store svensken författat ett outgilvet arbete om hjärnans byggnad och funktioner, hvarvid han framställt åsikter, som först i vår tid burits fram af den vetenskapliga forskningen. Efter Tafels död tog docenten doktor Max Neuburger, numera professor vid Wiens universitet, upp denna fråga vid ett naturforskarmöte 1901 i Hamburg. Enligt professor Gustaf Retzius’ intressanta redogörelse i förordet till första volymen af Swedenborgs vetenskapliga skrifter, som 1908 började utgifvas af Svenska vetenskapsakademien, framhöll prof. Neuburger Swedenborgs “underbara upptäckter och insikter rörande hjärnans funktioner, särskildt dess rörelsecentra, liksom i allmänhet hvad som rör sätet för de psykiska fenomenen“. Sedan vände sig Neuburger till svenska legationen i Wien med ett beklagande “att en
