långt att här redogöra för de många geologiska spörsmål, som han diskuterar: om Vänerns fallande och stigande, om “Kinnekulle och andra dylika kullar“, om sandåsar, rullstensåsar, vattenlinjerna på Hunneberg och Billingen, jättegrytor, musslor och snäckor i kalksten, om forna tiders starkare ebb och flod o. s. v.
Någon ofelbar forskare har aldrig funnits, och Swedenborg har i flera punkter misstagit sig af den naturliga orsaken, att han blott kunde förfoga öfver sin tids bildning, men i det stora hela har han dock visat sig vara en af de snillrikaste vetenskapsmän, som vårt land ägt. Han har “ej blott uttalat“ — skref professor C. G. Santesson i Nordisk tidskrift 1904 — “åsikter och teorier, som voro hans egen tid främmande, men som senare kommit upp och rönt mer eller mindre allmänt erkännande, utan han har äfven så att säga konstruerat sig till fakta, som hans öga icke kunde se, men som en senare tid, med bättre hjälpmedel, 100—150 år senare efter mycket sökande lyckats uppdaga“.
När Swedenborg som vetenskapsman “konstruerat sig till fakta, som hans öga icke kunde se“, så beror det på, att han innerst var den geniala fantasimänniskan, den födde siaren, som mera inifrån än utifrån kom i beröring med sanningen. Är det då tänkbart, att han skulle taga så helt miste som de fantasilöse allt sedan hans tid förmenat, då han beträder området för den högsta af all verklighet och skådar in i hemligheten bortom den synliga världen? Säkert har han såväl i sin mystik som i sin naturforskning stundom gripit fel och framställt hypoteser, som måste aflösas af mera moderna, men om man mera frågar efter andan än formen, mera
