32
liksom alltid förut till sist kunde säga “ske icke min vilja utan din“, så ha alla kristendomens stora hjältar haft att utstå frestelser af mångdubbelt svårare art än vanliga människor. Idealet för dem har alltid varit Jesus, den ende, som aldrig svikit, aldrig behöft känna ånger öfver en enda dag i sitt lif. Detta har stått klart för Swedenborg. I sin nöd har han anropat Frälsaren om hjälp, hvars bild därför städse fyllt hans inre. Endast ur detta innerlighetsförhållande till Jesusbilden kan den gripande synen förklaras, och den blir för Swedenborg det Damaskussken, som visar rätta vägen. Bild är bild, men bakom en människans djupaste upplefvelser måste stå något mera än bild och sken, måste finnas en sann verklighet. Paulus hade på vägen till Damaskus en liknande syn som Swedenborg, och hvad blef icke följden däraf! Ingen mindre än kristendomens segertåg genom världen, sedernas renande, hela den kristna mänsklighetens framåtskridande hvar helst Jesu anda förkunnades af den store aposteln och hans efterföljare ända fram till våra dagar. Skulle hela denna kulturutveckling, som nu pågått i snart två tusen år och som gifvit människor och folk deras högsta syften, endast vara frukten af en tom hallucination, som på vägen till Damaskus spökade i Paulus’ hjärna? Den sociala och personliga omdaning, som kristendomens utbredning fört med sig, kan icke härflyta ur ett hjärnspöke. En oförvillad blick måste här se icke blott Paulus på vägen till Damaskus utan också en inflytelse från Jesus. Denna inflytelse har träffat Paulus inifrån och gripit hela hans själ, och samtidigt har hjärnan, själens organ, alstrat en åskådlig uppenbarelse eller just den bild,
