enighetsläran. Detta stötte dock Swedenborgs logiska sinne, som fordrade en enhetlig förklaring af allting. Därför slopade han dogmen om tre personer i en Gud samt antog i stället, att Gud var enhetlig, att Jesus likaledes blott hade en natur, och sedan slog Swedenborg ihop dessa två satser till en enda och fick därigenom fram, att Kristus var Gud. Sedan gällde det att klarera dogmen om den bokstafsenliga inspirationen af bibelordet. Swedenborgs naturvetenskapliga sinne kunde ej antaga motsägelserna i bibeln, och därför förkunnade han, att bokstafven, som han i likhet med sin tid ej kunde släppa, har en andlig mening eller motsvarighet. Härigenom blir hans motsvarighetslära ofta en total omdiktning af bibelordet, men i det stora hela erbjuder dock Swedenborgs symbolism vid bibelns tolkning en ökad andlig vidd och framför allt ett större sedligt djup än den kyrkliga ortodoxien kunde få fram ur sina benhårda dogmer.
Vi, som lefva i en senare tids historiska åskådningssätt, kunna i denna Swedenborgianism inom religionsfilosofien se en trängtan till den större andliga frihet och det större moraliska kraf på människan, hvilka våra dagars bibelforskning och religiösa nyidealism kunnat peka på genom att människan Jesus framställts i all den moraliska storhet, som aldrig kan tillkomma en underverksgörare, hvilken icke behöfver lyda naturens och det sedliga lifvets gudomliga lagar.
Efter ett besök i London 1758 befann sig Swedenborg året därpå i Göteborg på återresa till Stockholm, hvarvid han visade prof på sin märkliga förmåga af fjärrskådning. Den 19 juli 1759 hade en stor eldsvåda
