att träffa Swedenborg, men att en predikotur hindrade honom att komma, hvarför han bad att få göra sitt besök efter sex månader. Swedenborg svarade, att så ej kunde ske, emedan han den 29 mars skulle gå till andevärlden för att aldrig mer återvända. Den 29 mars 1772 kom slutligen. Med klart medvetande och djup lycka hälsade siaren döden välkommen. Vid sjukbädden satt ingen vän från fosterjorden, endast husets engelske värd och en tjänsteflicka. Klockan slog fem på morgonen. Evigheten ringdes in. “Godt. Jag tackar er. Gud välsigne er!“ Efter detta sista farväl anträdde den ensamme resenären sin sista hemfärd.
Det hör till slutakten i detta hjältedrama, att frestaren äfven där fick spela sin roll. Den svenske pastorn i London kom med ett särskildt uppdrag: att bedja den förvillade återkalla sina läror, som blott — menade pastorn — lära ha utspritts för att göra deras upphofsman namnkunnig. Då reste sig den af slaganfallet till hälften förlamade sjuke i sängen, lade den friska handen på sitt bröst och svarade: Så sant som Ni ser mig här för Era ögon, så sant är ock allt hvad jag har skrifvit, och jag hade kunnat säga mer, om det varit mig tillåtet. Ni skall en gång i evigheten få bekräftelse därpå.
Swedenborg föddes och dog på en söndag. För honom var arbetet, lyckan, smärtan, medgången, motgången, hela lifvet och till sist döden en själfförädlingens gudstjänst. Ensamheten var hans kyrka, där han träffade Gud och hörde änglarna sjunga. Och just ensamheten, som nekade honom ett hem med maka och barn och ett fosterland, som kunnat förstå honom i stället för att
