40
som gudlöshet brännmärka hvarje bok, som hans oskuldsrena hand nerskref, lärde honom att såsom ingen annan svensk förmått skrifva himmelskt sköna ord om kärleken till maka, barn och fosterland. Han gaf utan att återfordra. Vi skola i det följande aflyssna hans ords mening och försöka urskilja det oförgängliga från det förgängliga, som vidlåder Swedenborgs lifsåskådning liksom hvarje annan.
III.
Swedenborgs lifsåskådning var en fackla i en tid
af tvifveltungt mörker. I tongifvande kretsar inom den
europeiska kulturvärlden hade religionen råkat i
misskredit och bildad ansågs den vara, som kunde spirituellt
förneka de gamla trossatserna. I England, där ju
Swedenborg ofta vistades, hade Locke (1632—1704) i
sin filosofi lagt så stor vikt vid den yttre
erfarenheten, att människosjälen icke tycktes få något
själfständigt inre, någon lefvande ursprungskälla, något
klippfast samvete, utan allt, som moraliskt stöder
människan, syntes blott komma utifrån genom uppfostran
och andra yttre påverkningar. Den enda verkligheten
blef den omgifvande naturen, den synliga och gripbara
världen.
Denna Lockes filosofi medförde stora verkningar,
