44
Fryxell finner honom ha varit sinnesrubbad på en punkt (andeskåderiet), men klok i öfrigt.
Efter ett noggrant studium af Swedenborgs böcker och bref kunna vi icke stanna vid någon af de ofvan angifna författarnas ståndpunkter. Vill man göra en stor man rättvisa, så skall man å ena sidan i honom se en af sin tids bildning beroende människa. Swedenborg må i vissa fall ha varit mycket före sin tid, så blir han dock i det stora hela bunden vid dess bildningsnivå. Å andra sidan kunna vi icke erkänna den ytliga kritik, som ser abnormiteter i starkt personliga yttringar hos själslifvet, när detta öppnar sig för en öfversinnlig inspiration. När Jesus utförde sina kärleksgärningar, sade hans anhöriga “han är från sina sinnen“ och de skriftlärde “han har Beelsebul“. När han i sina bypredikningar tolkade sina djupaste ingifvelser, sade många af åhörarna “han har en ond ande och är vansinnig“, och äfven hans störste apostel fick höra “du är vansinnig, Paulus“. Så har det alltid varit. Sokrates fick tömma giftbägaren, Jesus korsfästes, Bruno och Huss brändes o. s. v., emedan de voro “abnormiteter“, som deras tid icke förstod och därför fruktade. Det “abnorma“ hos dem var deras öfverlägsna förnuft. Swedenborg var en af de förnuftigaste minniskor, som någonsin lefvat, och fast vi icke ännu kunna fatta hans förmåga att tala med andar och änglar, så ger det oss ingen anledning att tro vår ovetenhet här sitta inne med någon vishet.
Det finns ingen ofelbar lifsåskådning. Från grottmänniskan, som börjar se sitt lif i ljuset af ett gryende förnufts tunna strålar, ända upp till mänsklighetens
