spets, Jesus, som öppnar människoandens största djup och fyller det med ett evigt lif, kan en kritisk eftervärld skilja på ett förgängligt element, som försvann med tidens föreställningar, och ett oförgängligt, som var ett utflöde af den universella sanningens väsen. Swedenborgs lifsåskådning bär tydligt sådana tankar, som redan äro föråldrade, men där lysa också sådana, som ingen vetenskap kan öfvervinna, ingen tid förrosta, emedan de bära icke i sin form utan i sitt väsen något tidlöst, något evigt. Domen öfver en sådan lifsåskådning, i den mån eftervärlden har rätt känna sig mogen att döma, måste medtaga alla motsägelserna, som hota att spränga sönder det hela, men också och framför allt de tankar, som sträfva öfver motsägelserna och visa sig fruktbirande för alla tider. Skulle de stora personligheterna bedömas efter sin historiska begränsning, så funnes det ingen mänsklig storhet. Men bedömas de efter sin personlighets art och sitt verks följder, efter de framåtstötar, de gåfvo sanningssökandet, efter den inspiration, som gjorde deras ord lefvande, deras händer skapande, deras vilja segrande öfver allt motstånd, ej minst i undergången och döden, då se vi de store sådana de böra ses, sådana de i sanning voro. Vi afkläda dem med eller mot deras egen vilja den tidshistoriska dräkt, som omgaf deras föreställningar och symboliserade deras troslif. Då först fatta vi rätt Swedenborgs gripande ord på dödsbädden: “Så sant ni ser mig framför er, så sant är ock allt jag skrifvit, och ni skall själf en gång i evigheten få bekräftelse därpå.“
I det föregående har Swedenborgs motsvarighets-
