52
lösa, ehuru milda straff eller också gå de förbi denna sårbara punkt i hans lärosystem. Själf säger Swedenborg. “Jag tänkte en gång på evigheten och genom föreställningen om tid kunde jag förnimma hvad i evighet vore, att det nämligen vore utan ände, men icke hvad af evighet ville säga, således icke heller hvad Gud före skapelsen af evighet gjort. När ängslan däraf uppstod hos mig, blef jag upplyft till himmelens sfär och sålunda till den förnimmelse, i hvilken änglarna äro om evigheten och då upplyst, att man icke bör tänka om evigheten från tid, utan af tillstånd, och att man då förnimmer hvad af evighet är, hvilket äfven skedde med mig“.[1]
Swedenborg graderar såväl himmelen som helvetet i olika utvecklingsstadier och får genom att »helvetena oaflåtligt angripa himmelen» fram en rörelse hos evighetslifvet, som håller tomheten och ledsnaden borta. Detta eviga motsatsförhållande mellan det goda och det onda regleras af Gud, ty om »ej Herren allena styrde såväl himlar som helveten, så funnes aldrig frälsning för någon». Det är en hos Swedenborg ofta återkommande sats, att Gud är alltings grundorsak, äfven helvetets, men han är det endast i kärlekens syfte. Liksom solen frambringar både ljufliga och giftiga örter alltefter deras art, så blir Gud grundorsaken till både godt och ondt alltefter människornas i frihet valda tillstånd. Och liksom den giftiga örten eller skadedjuret trifves i sitt tillstånd, så trifvas de onda
- ↑ Citaten ur Swedenborgs verk, hvilka i regeln skrefvos på latin, äro här och i det följande efter C. J. N. Manbys öfversättning.
