andarna i helvetet och skulle vantrifvas i himmelen. Genom denna tankegång söker Swedenborg taga bort all grymhet å Guds sida och visa, att äfven helvetet vittnar om hans kärlek.
Det ondas problem gäckar all spekulation, och Swedenborg löser det ju ingalunda genom sin förklaring, att allt ondt beror på människan själf och att Gud visar sin kärlek genom att låta henne taga följderna af sitt onda. Frågan hör till dem, som icke kunna lösas af människotanken. Motsatserna äro oöfvervinneliga: å ena sidan vårt behof att se alla människor frälsta, å den andra den enskildes frihet att själf bestämma öfver sitt öde jämte vår oförmåga att tänka oss ett uppåt utan ett nedåt, en himmel utan ett helvete.
⁎
Om Swedenborg ej kan göra sig af med helvetet, så kan han ännu mindre afstå från himmelen. Lycksalighet är hans stora, evangeliska ord, som gör lifvets börda lätt. Hans drömmar om himmelen äro ingen kolportörs hallucinationer utan en konstnärs illustrationer till en pröfvande tänkares frågor och svar. Bild och tanke forma sig till ett hos denne siare, som i minsta stoftgrand ser en drömmande idé. Därför låter han, så ofta det är honom möjligt, tankarna behärska synerna.
I det kapitel om “himmelens fröjder“, hvilket inleder “Den äktenskapliga kärleken“, ingår Swedenborg i en intressant undersökning af odödlighetstrons bevekelsegrunder. Han skiljer strängt på egenkärlekens och människokärlekens odödlighetshopp och fordrar,
