58
»boningar och skillda vistelseorter», så tillägger han, att »likväl är rummet där icke rum utan en skenbarhet af rum allt efter kärlekens och vishetens eller människokärlekens och trons tillstånd. En hvar, som blir ängel, bär inom sig sin himmel, emedan han bär sin himmels kärlek — —». Sedan Swedenborg klargjort, att hans bildvärld är en symbol för andliga tillstånd i himmelen, släpper han lös sin rika fantasi, och bredvid en del tröttande och alltför naiva skildringar framkallas då många underbara scener ur änglalifvet. Man hör »hvarje morgon från husen de ljufligaste sånger af jungfrur och flickor, hvaraf hela staden genljuder. Det är den andliga kärlekens böjelse, som hvarje morgon sjunges», och sedan börjar dagens arbete tyst och lungt, och alla äro hågade att förrätta sina sysslor i ett samhälle, där det står “inskrifvet i de vises vishet, att icke någon skall vara vis och lefva för sig själf allena utan tillika för andra“.
Den sociala ansvarskänsla, som genomgår allt hvad Swedenborg skrifvit om lifvet i himmelen, vidgar han till fosterlandskärlek genom att proklamera folkens odödlighet. Han hyllar icke den flacka uppfattning, enligt hvilken nationen blott består i en summa individer, som födas och dö med några års mellantid. Han ser i nationen ett evigt element hos Gud. I uppåt vidgade ringar — samhället, fäderneslandet, församlingen och till sist Guds rike — innefattas människans väsen liksom hennes öde. En svensk är i all evighet svensk. Hvilket oerhördt ansvar ligger då icke i fosterlandskärleken! Och hvilka härliga vyer öppna sig ej för det nationella arbetet, när det åsyftar
