Sida:Liljedahl Swedenborg 1908.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs

60

så kan icke ett kommande lif innebära annat än en direkt fortsättning, Swedenborg förkastar den gamla föreställningen, att människoidealet är en könlös ängel, ty änglarna äro rena, och renheten består i deras könsliga samlif, som är af öfversinnlig art. För Swedenborg är den sanna könsdriften, som under jordelifvet ligger förborgad inom den sinnliga och åsyftar att omdana denna, en kraft, som drifver människan inåt till hennes himmelska väsen, hvilket antingen är manligt eller kvinnligt. Könsskillnaden når ända in till gudsbelätet, så att det uppstår ett manligt (mera ljus än värme) och ett kvinnligt (mera värme än ljus) gudsbeläte, hvilkas innerliga förening utgör könskärleken, som enligt Swedenborg är den högsta af all kärlek och grunden för all annan kärlek. Ty Gud kan ej älskas på annat sätt än genom människokärleken, som utgår från honom till människan för att hon skall begagna denna kraft i förhållandet till medmänniskorna, hvilkas lycka könskärleken afser. Denna har icke till mål någon dubbelegoism, i hvilken två makar glömma alla andra utom sig själfva. Könskärleken är till för att höja mannens och kvinnans kraft att arbeta för det goda. Goda tankar och gärningar, säger Swedenborg, äro de barn, som födas i det godas och sannas äktenskap. Genom detta samlif för Guds rikes tillkomst i allt större härlighet uppstår könslifvets outsägliga lycka, som låter de älskande känna, att de från evighet och till evighet blifvit skapade för hvarandra.

Sina erotiska syner, som återfinnas i »Den äktenskapliga kärleken», säger sig Swedenborg ha erhållit