är Gud. Han allena kan lysa henne ut ur de sinnliga lustarnas mörker, och han röjer sig i krafvet på renhet, som är den sanna könskärlekens element. Swedenborg är fri från all yttre skensedlighet och ser i äktenskapets könslif icke något sedligt därför att det hägnas af lag och sed. För honom gäller endast Jesu värdering: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har redan syndat, det må vara inom eller utom äktenskapet. Att själfviskt begära en annan är icke att älska henne utan just motsatsen. Det är den orena tanken det gäller att drifva ut ur könslifvet, och oren är hvarje tanke, som låter det sinnliga betyda något mer än ett blott verktyg för det andliga.
Äfven inom könslifvet vidhåller Svedenborg utvecklingsläran. Endast steg för steg går det erotiska framåt. »Hvarje människa, säger han, födes kroppslig, blir sinnlig, därefter naturlig och efter hand förnuftig, och om hon då ej stannar, blir hon andlig». Alltså flera sexuella plan från det lägsta spontana till det högsta ideala. Människan är utrustad med en kroppslig könsdrift, som icke är absolut stridande mot utan blott en lägre art af den andliga, som ensam är i stånd att sedligt adla könslifvet. När den kroppsliga driften göres till hufvudsak i stället för bisak uppkomma prostitutionen och äktenskapsbrottet. Swedenborg gör en skarp skillnad mellan dessa tvenne urartningar af könslifvet. Han ser i prostitutionen mer en olycka in en last, medan han däremot strängt fördömer äiktenskapsbrottet. I den förra formen af osedlighet ser han den sociala följden af bristande upplysning och frånvaron af en djup erotisk känsla.
