men han ansåg saken obevisad, och filosofien borde akta sig för att blanda sig i så dåligt sällskap som andeskådarnos. “Gyckel, det må vara grundadt eller ej, är ett kraftigare medel in något annat att hålla tillbaka sådana innehållslösa forskningar“, heter det i nyssnämnda skrift, och Kant förklarar sig till sist skämmas öfver, att han ägnat saken någon uppmärksamhet.
I Sverige ha många röster höjts mot Swedenborgs andeskåderi, och några år efter hans död strängade Kellgren, som enligt Atterboms uppgift ej läst en rad af Swedenborgs skrifter, sin lyra med den elaka hymnen till »fånen» — i dikten »Man äger ej snille för det man är galen». Och sedan Fryxells biografi utkom öfver Swedenborg, torde siaren allmänhet inom våra dagars Sverige gälla som ett exempel på den gamla satsen, att snille och galenskap gränsa intill hvarandra.
Det är icke svårt att förstå sådana angrepp som Kants och Kellgrens. Båda sågo förvisso kring sig flera sjukliga yttringar af en osund Swedenborgianism och spiritism för att kunna återhålla sin stränga dom öfver den förmente upphofsmannen. Därtill kom att deras tid ännu ej var mogen för den fördomsfria forskning, som i våra dagar behandlar fjärrskådningens, tankeöfverföringens, sanndrömmeriets och visionernas psykiska fenomen efter grunder, som icke kunna tillerkänna hån och löje någon yttranderätt.
Swedenborg har med full öfvertygelse nedskrifvit skildringarna af sina egendomliga syner och uppenbarelser. Han har ej velat bedraga sina läsare. Riksrådet Höpken kunde i ett bref till en vän intyga,
