istället för att undersöka frågan i hela dess vidd. Hvarje människas fantasilif består af yta och djup. Ytan kan bedraga, men aldrig djupet, om det kännes såsom personlighetens absoluta innehåll, utan hvilket den ej skulle finnas till. Nu äga de stora personligheterna ett ännu större djup än vanliga människor, och därför blir det bakvändt, om de skola mätas med någon annan måttstock än deras egen. Endast inifrån det andliga djupet låter en stor personlighet sig åtkommas. Endast i riktningen inifrån utåt såg Swedenborg sina sublimaste syner stiga upp och förtäta sig till bilder i hans egendomligt konstruerade hjärna. Mer än en gång påminner han sin läsare om, att synerna icke få fattas som yttre verklighet utan blott som symboler för andliga tillstånd i andevärlden. Nu glömmer Swedenborg stundom denna sin påminnelse, emedan hans syner alltid äga en skarp åskådlighet, och då tillämpar han sin andeteori på yttre områden, där den icke hör hemma, såsom i de anförda fallen af felaktig kunskap i astronomi, som ju är en vetenskap om den yttre verkligheten.
Hos Swedenborg kan man alltså urskilja, liksom hos människor af ännu större typ än han, exempelvis Jesus, faktiska misstag, som en senare tids vetenskap lyckats upptäcka, och en för alla tider gällande ingifvelse. Allt hvad Jesus tror på känner han sig ha fått som en visshet af sin Fader, t. ex. gudsrikets snara ankomst, men de nitton hundra år, som gått sedan dess, ha visat hans misstag. Däraf följer dock icke, att hans ingifvelse var falsk, hans idé om Guds rike en inbillning och hans förbindelse med sin Fader ett själf bedrägeri. Endast formen var bristfällig. Det stora hos Jesus var, att han
