arna. Han åkallar Maximos och denne kommer som gåtornas tydare. Han, den sällsamme grubblaren, ser i Julian den möjlige nydanaren af en ny tid, men han förstår hans grundsvaghet, detta att vilja ha läromästare, ta impulser utifrån. Hvad bekymrar det Maximos, om han genom slika bannor afsätter sig själf? För Maximos gälla inga dylika småaktiga hänsyn. Han blott grubblar, om denne man verkligen skulle kunna vara den store väntade Messias för »det tredje riket». Och allt tydligare ser han, att han är ett vredens redskap, en af »hörnstenarna under nödvändighetens vrede», — — — —
I styckets andra del hvilar knappast samma glans öfver framställningen som i dess första. Omdömet gäller icke vissa partier. Diktaren har i dessa partier med sin allra största konst och på ett oöfverträffligt sätt, åskådliggjort Julians själskamp. Men af anledningar, som redan antydts, har dramat dock slitits af en strid mellan innehåll och form. Den dramatiska formen fordrar stark koncentration, och här är däremot den episkt bredt berättande formen af nöden. Det är ett bevisande syfte, som har måst göras till bakgrund, och detta bevisande syfte måste, för att bevisa något, framföra en mängd historiska fakta, om också sedda i starkt förkortningsperspektiv. Javäl — med öfverlägsen konst har Ibsen sammanträngt och grupperat det hela kring Julian som hufvudfigur. Men det vidlyftiga historiska materialet, som han måst använda för att bevisa misslyckandet af Julians sträfvan att återinföra hedendomen — det blir honom ändå öfvermäktigt. Vi se spridda bilder — hvar och en mäktig och gripande — men vi ryckas bort från en tafla till en annan. Den hvilande förnimmelse, hvilken dock konstverket alltid