Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/105

101

grundlägga en ny världsperiod, att han skall kunna förena det hittills oförenliga, men han skall göra det ej som Julian, men genom att i sin person sammansmälta nytt och gammalt. Det har funnits och finnes, utvecklar han, tvänne stridande riken här på jorden, det ena det, som grundlades på kunskapens träd, det andra det, som grundlades på korsets träd, det tredje riket är det, som skall komma, »den stora hemlighetens rike, som skall grundläggas på kunskapens och på korsets träd tillsammans, därför att det hatar och älskar dem bägge och därför att det har sina lefvande källor under Adams lund och Golgata». Han hoppas, att Julian skall grundlägga detta tredje rike, och den mystiska »Rösten i ljuset», som genom hans besvärjelser framkallas, kallar honom också med orakelröstens vanliga tvetungade tal den »som skall grundfästa riket», men huru detta skall ske yppar icke rösten. Och allt mera börjar Maximos ana, att icke Julianus är mannen. Själf kan Maximos icke annat än i ett drömmens halfklara ljus skåda detta rike. Han tecknar för Julian i andra delen dess bild så, att medan de förra rikena voro ensidigheternas riken, detta är tvåsidighetens, och fredsfursten, den väntade Messias, skall härska där. Men Julian svarar, att för honom finns ingen försoning mellan kejsaren och galileern. Intet illfundigare bud gifves än detta: gifven kejsaren hvad kejsarens är och Gud, hvad Guds är, ty om allt tillhör den öfverjordiske härskaren, hvad blir då öfver för den jordiske härskaren? Ingen lära, menar han, är farligare för lifvet och dess skönhetslängtan än dödslängtan efter ett hinsides, ingen lära farligare för manlighet och vilja än att älska sina fiender. Därför