103
angående dockhemmet framdragit det gamla barnrimmet:
jag bränner mig uppå vällingen.
Jam, jam, sade katten,
du skulle låtit mig hatt’en“,
hvilket bevisar, att redan amsagorna visste, att hvad som är för hett för en mun är alldeles lagom för en annan. I Vildanden tecknar Ibsen t. ex. också, hur olyckligt det går, när det ideala krafvet genom Gregers införes i Hjalmar Ekdals krets, men den ömklige Hjalmar likaväl som den prosaiska Gina skulle icke kunna spela hjältar i en slutscen af samma slag, där Nora är heroisk. Noras uppförande är alltså för diktaren själf ingalunda någon regel för alla, »hatten för alla hufvuden».
Stycket är planeradt med Ibsens mest illfundiga konst, det undergräfver våra invändningar så gradvis, det går så sakta i backarna, det ser så oskyldigt ut, att man blir öfverumplad nästan oförberedd. Det vore icke omöjligt att berätta dess början nästan à la en flickhistoria af Gyp eller Rhoda Broughton. Nora har blifvit kränkt i sin kärlek. Hon var ursprungligen en liten docka, lätt som en älfva, munter som en lärka och hade ingenting obehagligt pröfvat på. Hon hade den blinda tilliten hos ett bortfjäsadt barn. Hennes andliga människa hade stannat i växten. Fadern hade blott lekt med henne. Och när Helmer, den förste friaren kom, så såg han ut som en så treflig lekkamrat, och så jollrade han med henne så vackert »lärkfågeln, ekorren», och andra vackra namn. Det var icke tu tal om, att det var en bra leksak att tufsa med, och så var det klappadt och klart. En vacker dag
