rymma och bekänna, att hon gjort det, med det lyckliga medvetandet af hans oändliga kärlek.
Och i stället står hon vid upptäckten framför en ursinnig anklagare, och hennes äktenskapsbubbla är för alltid brusten. Ty hon kan inte säga som fru Linde om Krogstad, att hon »tror på grundlaget» hos Helmer. Det intressantaste för Ibsen har icke, såvidt jag förstår, varit att påvisa den själfklara saken, att en kvinna icke bör vara en leksak, ett bohagsting, en ytlig varelse utan en tänkande sådan, men hur hon genom en plötslig uppryckning växer till personlighet. Hon lösgör sig från Böjgen, fantasidrömmen, som hållit henne fången. Därför tar »uppgörelsen», när hon säger sig fri från »den främmande mannen», i stycket en så stor plats. Den verkar till viss grad dramatiskt kallt, därför att Nora är och måste vara kall. Hon vill resonera och icke på nytt komma in i ett fantasins själfbedrägeri. Hon måste klara sina begrepp, därför måste hon säga farväl — och som en möjlighet — au revoir.
Om det är ett uppror, skådespelet proklamerar, så kan det väl svårligen sägas hota äktenskapets grundvalar eller fortbestånd, när det är fotadt på naturlig utveckling, snarare har väl det sanna äktenskapet allt att vinna på, att »dockhemmen» blifva allt sällsyntare, och att det finns förtroende och samförstånd mellan makar, som ha gemensamma intressen för lifvet att sköta. Och kan något farligare för samhällslifvet i allmänhet tänkas än att kvinnorna uppfostras så, att det, som i stora saker anses som bedrägeri och otillåtna smygvägar, det behandlas hos dem som ett lustigt puts. Så har Nora icke ansetts värdig att bestraffas eller uppfostras ens. »Ni ha aldrig älskat mig»,