114
hållandena voro icke förtviflade, och därför var hennes otålighet själfsvåld, och däri kunde man ju till en viss grad ha rätt. Man hade talat vackra ord, att äfven de olyckliga förhållandena kunna uppfostra en karaktär och utbilda den, det blir kanske mindre lyxskönhet, men det torde bli mera hjärtefägring, med ett ord sådana argument hade anförts, hvilka här icke behöfva närmare angifvas, då vi så väl känna till dem och äfven här kunna vi ju ge vårt erkännande. Och man hade slutligen talat högtidliga ord, som i sanning göra denna fråga mycket svårlöst. Skall nöden bryta ingångna förpliktelsers gällande kraft? Skall budet heta: »du skall icke stjäla, men om nöden tvingar dig, må du stjäla, och det är du som bestämmer, när den tidpunkten kommer», eller skall det heta: »du skall icke göra äktenskapsbrott, men känner du dig olycklig, må du söka en gladare tillvaro i en annans famn». Nej, heter det på denna sida, en desertör från fanan kan möjligen ursäktas men aldrig gillas. Han måste stå kvar på sin post, äfven om slaget aldrig kan vinnas, därför att disciplinen icke kan undvaras, och därför att utan denna mänsklig ordning vore ett tomt ord. Jag har med den största skärpa, som det varit mig möjligt, sökt framhäfva styrkan af motsidans argument för att vi skola inse, huru viktigt det var för Ibsen att i ett rätt slående exempel visa, att frihetsrätten, revolutionsrätten,upprorsrätten i vissa enskilda fall var tillåten. Frihetsevangeliets faror vet Ibsen lika väl som någon, den omogna upproriskhetens faror. Jag går här ur ramen för detta familjedrama för att gifva en antydan, hur jag tror, att han löser detta spörsmåls svårighet. I hans senare stycken, skall jag få tillfälle att fram-
