8
sig, hur han drömde, när revolutionsåret 1848 eldade hans blod, och när magyarerna 1849 ledo sitt nederlag, då skref han den ljungande dikten »Til Ungarn». Hans Catilina såldes i 30 exemplar, återstoden af upplagan måste makuleras för att ge honom och en hans vän en liten penning för dagen. Humoristiskt och vackert talar diktaren om vännens högtflygande förhoppningar och vackra ansträngningar för att skaffa dikten plats på teaterns tiljor och hans blinda tro på att bokförläggarnes vägran att förlägga blott var en lycka. Han, Schulerud, vännen, skulle försträcka pängarna, och sedan skulle Ibsen inhösta en riklig skörd af pängar och ära. Däraf blef nu ingenting, som redan anförts. Det har sagts om »Catilina», att den är den enda norska frukten af den jäsning, som skakade Europa under de revolutionära åren 1848, 1849. Catilina är
med lyst og mod den mægtige at fælde.“
Och Ibsens Catilina drömmer om att som Icarus Svinga sig mot himlahvalfvet, men hvarken Ibsen eller hans finske kommentator Valfrid Vasenius skall kunna öfvertyga oss om, att detta är den historiska Catilina, och det är alldeles riktigt, när Jæger förklarar, att han är en fantasiskepnad, hos hvilken den unge Ibsen indiktat sina egna önskningar och drömmar. Catilina är i Ibsens teckning ursprungligen en svärmare, en människovän, en idealist, som genom omgifningens, människornas uselhet och litenhet drifves bort från dem och blir hämndlysten och människofientlig. Och just häri ligger en grundton i Ibsens dikt, som klingar igenom den i alla faser. Han, den obevekliga realisten, har fasthållit som en grundtanke hos sina bästa figurer
