116
af sin våldsmakts företräden. Det är som ett offer för detta blinda lydnadsbud, fru Alving framstår. Och hon utbrister slutligen: »Ja det här med lag och ordning! Jag tror mången gång, det är det, som vållar alla olyckorna här i världen.» Fru Alving har haft till rådgifvare pastor Manders, en verkligt ädel karaktär, en fridens man, som tror alla om godt och för hvilken allt, som stör samhällsordningen och åstadkommer ofrid, är nästan oförklarligt. Allt, tror han, kan försonas, och när det onda är skedt, så må då framför allt skandalen undvikas, skapandet af misstämning, fiendskap, oregelbundna förhållanden må då till hvarje pris undvikas: nödd och tvungen går han då med svidande samvete in på nedtystandets taktik och hyckleriets vägar, i uppriktig tro på, att det är bättre än att släppa lös »förargelsen», upproriskhetens ande, laglöshetens vildhet, passionens yra. Hans ytterliga menlöshet har af både framställare och kommentatorer missuppfattats så, att man gjort honom till en vanlig ljusskygg prästtyp, han är ljusskygg, men af princip, icke därför att han vill hålla sig på solsidan, men han är rädd som en riktigt genomfin natur är rysande rädd för lifvets lumpenheter. Fru Alving har ingått sitt äktenskap med den blifvande kammarherren, dåvarande löjtnanten Alving på släktingars råd, han var rik, det var ett godt parti. Han är redan utlefvad: och när hon märker hans vilda lif och utsväfvande vanor, rymmer hon från honom och tar sin tillflykt till Manders, för hvilken hon hyst en hemlig böjelse, hvilken hon då bekänner, men han återkallar henne till hennes »plikt», hvarpå hon återvänder hem till kammarherren. Hon ägnar sig nu åt att dölja mannens
