förnedring för världen, hon finner sig så godt som tvungen att bortskicka deras gosse Osvald till främmande land, för att icke det anstötliga lif, som föres inom hemmets fyra väggar, skall komma till hans ögon och öron. Då ändtligen en hennes tjänarinna får ett barn, som är hennes makes, upptar hon flickan, Regine, och ger henne en viss uppfostran. Det har blifvit henne en äresak att för gossens skull hälla husets ära högt: han skall icke behöfva veta något annat om sin far, än om han varit son till en ädel man: hon uppehåller lögnen med en samvetsgrannhet, som bedrar världen. Hon gör sig till Alvings sällskap uppe på hans rum, hör på hans rusiga pladder, och förhindrar allt, hvad som kan väcka skandal, så godt ske kan. Vid hans död är han ansedd som en herre, som varit litet vidlyftig af sig i sina unga dar, men som på senare tider godtgjort allt, ty fru Alving har till och med låtit honom figurera som verkställaren af de förbättringar på gård och grund, som hennes energiska hjärna uttänkt. Och när han är död, nedlägger hon hans förmögenhet i en asyl, ett barnhem, för att denna förbannade förmögenhet ej skall klibba vid sonens händer: intet farsarf skall han äga efter denne fader.
Och fru Alving själf? Hon har ju varit en mönstermaka efter de abstrakta trohets- och pliktbegreppen, men hennes inre varelse är som förtorkad och förbränd, dock finns det en grön frisk fläck kvar: det är den, som skall blomstra, nu när sonen som lofvande konstnär kommer hem från Paris. Hon har aldrig älskat: nu skall hon älska. Hennes ömmare intressen ha fått frysa bort, hon känner sig i allmänhet hvarken
