118
sympatisk eller antipatisk, nu skall hon kunna känna sympatin. Diktaren har återgifvit den brist i hennes karaktär, som blifvit en följd af bristen på kärlek, genom att visa henne som glänsande sakförare för modärna radikala ideer med en viss torr bevisföring, på samma gång som den kvinnliga humorn just vid samtalen med Manders sticker fram högst älskvärdt. Hon är logiskt orädd, så som den är det, hvilken vid dragandet af sina slutsatser har ingenting att förlora, om sanningen kommer fram, hon har ingen älskad kvinnlig fördom, vid hvilken ett minne är förknippadt att försvara, hennes forntid är tom.
Osvald — det är för henne allt, forntidens hopp och stundens glädje, ty nu är han återkommen. När hon småningom börjar ana, att det äfven här och nu skall misslyckas för henne att få sina kapital af ömhet placerade och räntebärande, börjar hon en förtviflad kamp mot ödet.
Osvald är sjuk, sjuk af den »förnäma sjukdomen», utsväfningarnas sjukdom, det glada lifvets sjukdom, som skördar sina offer öfverallt men framför allt där, hvarest det lätta lynnet firar sina orgier. Han förstår det icke, han har fört ett gladt konstnärslif men ingalunda stormande. Men det måste ju vara hans skuld, ty fadern var ju en så utmärkt personlighet. Och nu har han kommit hit för att dö eller för att lefvande dö. Hos sin mor. Och ändå börjar han på att längta tillbaka ditut. Här i detta eviga regnväder — här behandlas arbetet nästan som ett syndastraff, där är det ljust och gladt, och jorden är ingen jämmerdal, man talar icke blott om lifsglädje, man känner den. Han känner det som om allt det, som finns inom honom, här skulle
