sorgliga vissheten. Men Osvald har icke ens stoicismen att dölja sitt tillstånd för sin mor. Hon är så främmande för honom, och han blir nästan ledsen, att hon älskar honom så mycket. Det är en så besvärlig tacksamhetsplikt, ej att spela frisk, det bryr han sig ej om, men att söka trösta henne. Det är fru Alvings värsta straff, att sonen är så innerst kall, han möter hennes ömhetsutbrott så lamt och främmande. Hon har stungits af den sista taggen i sin törnekrona: att förlora sonen, innan hon ägt honom.
Skall man i korthet karaktärisera Osvald, så är det hemska och spöklikt ohyggliga i hans figur dödskylan, den andliga dödskylan, som redan har satt sitt märke på alla hans ord och hvarje hans handling, medan han ännu till det yttre är som alla andra, äter, dricker, skrattar och talar. Men fru Alving förstår honom med modershjärtats ömma instinkt. Nåväl, den stackars gossen skall dö, hon inser det, lät honom få sin champagne och om han så vill, få sin Regina, och med vildt trots ropar hon på champagnen med en glädje, som kommer de förtviflade att skratta. Låt gå, säger hon till sig själf, ödet vill så hafva det, och ödet skall få sin vilja fram. Och slutligen upplösningen: Osvalds hemska rop: mor, ge mig solen … solen, solen. Ja, fru Alving har gjort allt för att ge sin son solen, och så gräsligt har hon misslyckats. Det är som om man hörde Ibsen säga till sina motståndare: se här den plikttrogna makan, tålamodets martyr. Ni ha anmärkt mot Nora, att hon var otålig i förtid, men nu har väl ställningen för en sådan stackars kvinna varit till- räckligt af en pinbänk genom upprepade prof på hjärt-