VILDANDEN OCH ROSMERSHOLM,
DRAMERNA OM IDEALEN OCH
IDÉMÄNNISKORNA.
En af de största förtjänsterna hos stycket »Vildanden» ligger däri, att det icke är, hvad en hel
mängd granskare påstått — det är icke tröstlöst, fastän
det behandlar förtviflade förhållanden. Se vi blott
på detaljerna, kunna de tyckas ha rätt, som blott vilja
finna stygghet i detta Ekdalska hem med dess skrytsamme
deklamatör, den late fotografen, Hjalmar, och
hans simpla hustru Gina, en förförd flicka, som
förföraren, grosshandlare Werle, narrat på honom och
slutligen gubben Ekdal, f. d. löjtnanten, som
afsigkommen går omkring och inbillar sig jaga skogens
djur däruppe på vinden. Och ej blir taflan gladare
genom den förtjusande flickan Hedvig, som i sin svärmiska
hängifvenhet tror sig tjäna föräldrarna genom att offra
sig, sedan fadern visat henne ovänlighet i tro att det
icke är hans dotter. Det är ett mörkt skådespel och
är icke heller meningen att vara annat. En svensk
författare, Robinson, hvars studie öfver »Vildanden»[1]
- ↑ Robinson: Realister och Idealister I Tidsteckningar. Upsala 1885 (Almqvist & Wiksell).
