Ekdal säger, att denne varit ett »fä i alla sina dagar». »Han har», svarar Gregers härpå, »i alla sina dagar varit en man med barnasinne, det är det ni icke fattar.»
Och just dessa ord ville jag vända mot vissa kritici, när de ha talat om Gregers. De tyckas tro, att skaldens teckning af Gregers blott är en stygg karrikatyr, afsedd att sätta i vanrykte denna »ideala fordran», som just Ibsen själf satt i omlopp som slagord. Nej, det är att gå med denna ideala fordran »i bakfickan» och i tid och otid framdraga den, som är det galna.
Det kan ju tyckas underligt, att pjäsen verkar som ett enda långt försvarstal för kompromissandet och för skonsamheten, för en låtgå-filosofi à la Relling och detta af Ibsen. Betecknar den då ett återtåg, ett affall från allt, som innehölls i Brands valspråk: allt eller intet. Om denne Gregers är parodin på allt dogmatiskt ärlighets- och sanningskraf, är han då också neddragandet i smutsen af den friska frimodighet i att sjunga ut, som var doktor Stockmanns största behag?
Ibsen har förtalat människonaturen, säger t. ex. doktor Robert Hessen,[1] detta är taktlöshetens tragedi, Gregers är en idealismens Don Quixote. Visserligen är det sista sant, men hvad bevisar det? Detta är förträffligt och kvickt sagdt, men förtalar t. ex. Cervantes’ Don Quixote människonaturen, därför att han är framställd med den dråpligaste blandning af satir och medkänsla. Ibsen vet, att ingen större fara hotar en ny sanning än eftersägarnas själlösa uppfattning,
- ↑ Speemanns Goldenes Buch des Theaters: Dr Robert Hessen. §§ 555—563. Berlin & Stuttgart 1902.
