Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs
127

Ella Rentheim sedan kallar »kärlekslifvet» hos två människor, består han honom en satirisk afstraffning, som är ovanligt sträng och skoningslös, en upptuktelse, hvilken han sedan upprepar med Borkman och Rubek.

Hela styckets sammanhang och röda tråd blir klar, om man fattar detta som utgångspunkt. Ty då inses det lätt, hvarför alla dessa afsigkomna hvar och en i tur och ordning få aflämna bevis för, att äfven illusionen har sin betydelse för människolifvet, »lifslögnen», som ironikern Relling säger, ty hvarje ideal är något af en illusion, och vi behöfva att se våra förhoppningar i något af drömmens fagra ljus. Vi märka, att hvad som vi kalla ideal, kan återfinnas i lägre former, i råa, knappt igenkännliga former, och äfven där, som »lifslögn», har en viss kraft att bära öfver afgrunderna. Vi tänka oss vanligen idealet som en vinkande hägring, som kan förverkligas, eller en fullkomlighetsbild, som verkar som en läskedryck på lifvets törnestig. Det glada jublande: det är fullbordadt, som hvarje människobröst har behof att utropa efter en besegrad svårighet, uttrycker då glädjen öfver en tillryggalagd väglängd fram mot det kanske ohinneliga målet, men detta är idealet partiellt hunnet, de lyckligas ideal. Här skola vi se de misslyckades ideal, de hungrigas feberdrömmar om det dukade bordet. Om den berusande känsla af lycka, som vanligen åtföljer hvarje seger i hänryckningens ögonblick, ej är utan sin tillsats af mänsklig fåfänga, sin lilla själfbeundran, ha vi dock aldrig gjort oss reda för, att i dessa fantasiens gyckelbilder ligger något allmänt mänskligt, som äfven för humbugsmakaren är en lycka, ja att detta barnsliga behof att glädjas åt sina små framgångar och ge sina