Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs

128

prestationer rangen af storverk är den uppkryande, eggande kraften i hvarje tillvaro, den högsta som den lägsta: hvarje tillvaro är ett humbugsmakeri, hoppet ar alltid en blandning af lögn och sanning. Den stora styrkan är nästan alltid för stora som små en produkt af att man i inbillningens spegel ser sig större än man är. Jämför i Ibsens dikter Fra mit husliv, då diktaren ser sina fantasibarn leka framför sig och vid en blick i spegeln på väggen modfälld såg sig själf med blygrå ögon, tillknäppt väst och med filttofflor: fantasibarnen togo till flykten.

Att oduglingen Hjalmar Ekdal kan föra denna fantasiexistens är hans lycka. Det är förskräckligt synd om honom, det misskända geniet, tycker han själf, och hela familjen dessutom. Det krusas och det fjäskas för honom, och under tiden hängifver han sig i saligt själfbeskådande af sin egen storhet. Med välvillig nedlåtenhet mottager han hustruns och dotterns vördnadsbetygelser — de känna sig så tacksamma, dessa stackars kvinnor, när denne molnskockande Zeus låter solen skina och gillar frukosten. Och mot goddagspilten ställer Ibsen kvinnan af folket, som icke har ett enda välklingande ord i hela sitt ordförråd, men med sina händers arbete försörjer den oduglige lättingen.

Entusiasmen hos Hjalmar väckes af inbillade segrar, drömda storverk utan någon annan verklighet än den, hans egen inbillning ger dem — hans idealism är blott såpbubbla. Han har därför icke rättighet att känna arbetsglädje, ty han har ingenting gjort, men det är en lycka för honom, att han kan känna den, ty annars blefve han förtviflad. Själfkännedom skulle hos honom