åstadkomma förtviflan, därför gäller det att hos honom vidmakthålla illusionen, lägga bränsle på entusiasmens eld, och det är detta, dr Relling gör med honom och med en annan tämligen besynnerlig individ.
När Gregers uppträder i Hjalmars äktenskap, blir för honom med hans högtrafvande åsikter Hjalmar den förorättade, den af hustrun »neddragna>», medan hon åter blir den, som tillnarrat sig fördelarna af en bildad, fantasirik man. Det har också, som redan nämnts, upptäckts, att hon stått i ett mindre moraliskt förhållande till Gregers egen far, och därom underrättar nu Gregers Hjalmar.
Följden blir hos Hjalmar ett vanmäktigt raseri, en förökad tro på sitt eget martyrskap, och slutligen upplöses den tragikomiska konflikten på ett oväntadt tragiskt sätt genom Hedvigs, dotterns, själfmord. Hjalmar har redan lugnat sig: hustrun låter tekokaren tala hemmets sak och föra hennes talan, hon blidkar Hjalmars vrede med smörgås och utspäder hans missnöje med öl. Denna konflikt, som upplöses i ett fiasko, är ett bevis för Ibsens mot alla ästetiska regler kätterska tendenser. Då, midt i den begynnande försoningen, gör Hedvig sig till offer för faderns betydelselösa pratsjuka. Den tragiske hjältens lyte föranleder således ett offer, men det är icke han själf, som blir detta, det är en annan. Det stackars barnet tar på allvar och efter bokstafven faderns deklamationer. När hon märker, att fadern tror henne vara en annans barn och därigenom blir mindre kärleksfull, skjuter hon sig ett skott för bröstet. När vi nämnt detta barn, ha vi nämnt den ljusa gestalten i detta dystra drama. Hon tror och älskar, därför är hennes lif så skönt,
