130
och själfva hennes död gör knappt något så sorgligt intryck. Den var smärtfri och lätt, och den var modig, en värdig afslutning på hennes lif, som är fullt af barnsligt mod. Ja, ty hon har lefvat: hvarje ord, hon säger, är taget omedelbart ur barnahjärtat, och hennes samtal med Gregers är en lärkas kvittrande och tillika en liten kvinnas brådmogna förnumstighet, och allt det ljuft intagande, som finnes i barnaoskuld, finnes också där.
Gregers inser nu, att han borde ha tegat och låtit Hjalmar och Gina sköta sig själfva. Det blir ändtligen klart för honom, att vissa naturer från moderlifvet äro bestämda att trampa andra spår än de mera sedligt ädelborna och starka, och att Hjalmar hör till dessa, som icke efter vanligt normalt moralrecept kunna botas, inser han också. Att han därför betett sig Som en kvacksalfvare, därom underrättar honom också doktor Relling i oförtäckta ordalag. Att denne själssjuke, högfärdsgalne fantast, som heter Hjalmar Ekdahl, icke är i stånd att återfå sin hälsa, sin sedliga sundhet är, hvad doktor Relling framhåller som sin bestämda öfvertygelse. Teorin för ett sådant fall som Hjalmars uppställer denne, som är pjäsens resonör. Han är en cyniker, men äfven han har nog på botten en verklig, ehuru mycket kärf människokärlek. Han är maskinisten, som, när kol tryta, förser lifsprocessen med nytt förråd af bränsle, och detta utvecklar han för Gregers. I dr Rellings resonemang härom målar han sig själf lika väl som sin teori. Däri ljuder nämligen den svalnade förtjusningens grundackord, deras, som icke hafva något att lefva för, de utstöttes. Man kan anta, att han också fått alla sina illusioner krossade, han är den
